.

Jag har absolut inget vettigt att skriva..
Tankspridd..
Mycket med allt känns det som fast det egentligen inte alls är så mycket..
Massor med känslor och tankar.

Varma, underbara tankar och känslor för och om min bästa, goa bebis!
Kärleken jag känner för denna skrutt är obeskrivlig.
Hon är det bästa och finaste och hon gör mej så lycklig!

Men det är samtidigt jobbigt att älska en människa på detta oerhört stora vis.
Oro för allting hela tiden.
Mår hon bra? Sover hon tillräckligt? Äter hon tillräckligt? Gör jag rätt nu och nu eller gjorde jag fel där eller?
Åh herregud nu andas hon inte.. Hjärtklappning!! Hon andas visst!
Är hon för varm? För kall?
Är hon inte lite röd där?! Smörja?
Hur ska det bli med "pappan"? Jag måste fixa, ordna, styra upp.. Nej det funkar inte!
Hjärtvärk!!!!!!!! Kommer hon lida av detta? Måste fixa!
Bla bla bla..

Suck Sanna!!!....
Hon mår bra!!!!!!
Hon sover, äter och bajsar, gnäller sällan och finner sej i det mesta!
Hon fryser inte, hon är inte för varm, hon sover!!!!!
Hon andas och kommer inte dö plötslig spädbarnsdöd!
Hon tittar, uppfattar och växer både fysiskt och psykiskt!
Hon är nöjd!
Hon är perfekt!
Så ge upp...
Konstigt hur så mycket kärlek och denna oro kan höra ihop..

Det är såhär det är att vara förälder alltså?!
Bara att "Get use to it"?!

OKEJ!

Skulle dock vara underbart att ha någon att dela allting med!
Dela glädje, lycka och oro..
Ha någon att krama när man blir glad, bli omhållen av när man blir ledsen eller orolig osv..
Jaja, bla bla, dela skulle vara nice hur som helst!

Nu ska jag sluta skriva snyft och joll och sånt..

Mysa med hunden och dricka en kopp varm choklad innan Skrutt vaknar ska jag göra.
So long..