.

Blondstar - mamma till max 090605:
va jobbigt o gå o vänta när man har värkar.. jag hade inte en enda förvärk och det bara högg till i ryggen sen va de dags :P

Erica:
Shiit. Jag skulle aldrig kunna somna med värkar. Jag vakna halv 5 på morgon med 3 minuter mellan värkarna. Åkte så jag va på förslossningen vid 8 sen är hon ute 11 .:p
Hoppas tösa kommer snart. :p!

Svar:
Jag kan ju inte annat än att säga att jag är avundsjuk på er båda!!
Jag har haft sammandragningar sedan kanske mitten av graviditeten plus svåra foglossningar och låsningar i ljumskarna. 
Och nu dom senaste veckorna har jag haft mer sammandragningar, värk, värkar och otroligt mycket spänningar.
Ibland känner jag mej otroligt känslig och gnällig och nästan som att jag innbillar mej all denna smärta men nej, så kan det ju självklart inte vara.
Barnmorskan säger att jag ska vara glad och att genom denna smärta kommer få en lättare och smidigare förlossning.
Okej, tack, det är ju bra men ja, era verkar ju inte vart så svåra dom heller..
Avundsjuk och bitter, jovisst :)

Men egentligen tycker jag inte alls så synd om mej själv, eller är så bitter som jag verkar.
Jag längtar bara så fruktansvärt.
Jag ser fram emot allt som komma ska!
Jobbigt när man om och om igen blir "lurad" :P

Hur hemskt det än låter så är jag mer än redo att lämna denna graviditet bakom mej.
Jag förstår egentligen inte hur jag har klarat mej igenom den psykiskt överhuvudtaget...

I mitten av graviditeten blev jag lämnad av Mathias som jag hade startat ett "vuxet" fungerade förhållande med och som jag trodde var redo för detta ansvar vi tagit på oss tillsammans.
Jag trodde att allting var frid och fröjd och att vi hade det jätte bra tillsammans, att vi hade det där perfekta familjelivet jag verkligen ville ha.
Tills han en dag bestämde sej för att dra och inte komma tillbaka.
Utan någon som helst förklaring eller föraning stod jag plötsligt ensam.
Och inte nog med att bli lämnad ensam stod jag ensam, gravid och helt ovetande om varför.

Mitt i all sorg och smärta och uppe i all kaos får jag det svåraste beskedet jag någonsin fått.
En av mina absolut bästa vänner hade hastigt och plötsligt dött ifrån mej.
Nej, självklart inte bara ifrån mej men det var så det kändes.
Hela min tillvaro vändes om möljigt än mer upp och ner och jag kan ärligt säga att jag inte hade den blekaste aning om hur jag överhuvudtaget skulle orka fortsätta andas.

Idag står jag här stark.
Hur jag hittat denna styrka och kraft har jag ingen aning om och jag vet faktiskt inte hur jag klarat mej igenom detta.
Men här är jag, så fruktansvärt redo för vad livet har att erbjuda och så fruktansvärt redo att bli mamma!
Jag kommer klara det här så bra och jag är så fruktansvärt stolt över mej själv och min återfunna styrka.

Självklart har jag fortfarande mina ups and downs.
Ibland funderar jag vad det är jag gett mej in på, ibland tvekar jag på min styrka att klara detta, och ibland värker det så mycket i själen att det känns som jag ska gå sönder..
Men det finns inget eller ingen som kan krossa eller förstöra det jag nu byggt upp.

Jag är redo för livet!!