Alexandra Maria December 091213

Detta är svårt!!

Jag trodde från vecka 30 att skrutt skulle komma när som helst, nu på stört liksom.
Jag var övertygad om att hon skulle födas innan bf.
Och jag hoppades på det också.

Men nej,hon var beräknad till den 7 December men behagade inte titta ut förens på lucia!
Den 13 December klockan 14.37 kom Alexandra till världen och vägde 3930gram och var 51cm lång.

När mina värkar satte igång på luciamorgonen vid 04.00 trodde jag att det var förvärkar och jag brydde mej väl inte så vidare värst..
Eller jo, man hoppades ju men trodde endå inte att det var dags.
Jag hade ju liksom blivit lurad med förvärkar under halva graviditeten..

Men nog var det dags för värkarna ökade kraftigt i styrka och vid 6 tiden tyckte jag att det var dax att ringa till mamma.
"Mamma, nu är det dax tror jag!!"
"Äsch, gå och lägg dej, ta en dusch eller så!"
Mamma trodde inte alls att det var dags och jag sa att okej, jag väntar och ser vad som händer..
Vid 8 tiden hade jag duschat och donat på och värkarna blev bara värre och värre så jag ringde till förlossningen och berättade att jag var på g och sedan ringde jag till mamma som kom och hämtde mej trots att hon inte alls trodde det var dags..

Vi kom in till förlossningen vid 10.00 och jag var då öppen nästan 8cm.
"ojdå" sa mamma.

Jag var inte alls så bra på att kontrollera värkarna så det gjorde fruktansvärt ont.
Alla sa åt mej att andas igenom dom men jag tyckte bara att alla var dumma..
"Vad fan ska andningen göra för skillnad i smärta liksom.."
Men jo, skillad kan jag lova!
Jag lyssnade tillslut på vad alla sa och började andas mej igenom värkarna.
Nästan som magi vilken skillnad.
Kändes som jag fick tillbaka kontrollen igen..

Dock hade inte dom någon koll på Skrutt och lyckades inte alls höra henne så dom satte elektrod på henne för att få bättre koll på hur hon mådde.
Och hon mådde fint. Då.

Trots sur, bitchig och allmänt otrevlig personal rann tiden iväg hemskt snabbt och helt plötsligt var det dags att krysta.

Jäkla bök och stök för att få allting på rätt plats tycker jag..
Sladdar och slangar överallt.
Allmänt stökigt.

Jag gjorde mitt för att hålla mej fokuserad men visst tusan var det jobbigt när alla rusade omkring och drog, slet och bökade med mej.

Det kändes typ som feber i kroppen och jag ville verkligen inte att någon skulle ta på mej, det gjorde liksom ont i huden, men tro fan att alla var på och tog i mej.
Tillslut skrek jag rakt ut att alla skulle låta mej vara och inte ta i mej!

Det flöt tillslut på ganska bra och jag fick tillbaka kontrollen igen och jag tyckte det gick bra.
Tills helt plötsligt panik utbröt.
Hennes hjärtljud försvann..

Dom sprang omkring som galningar och det kom mer och mer folk in i rummet.
Jag förstod ingenting och ingen sa någonting.
Panikartad stämmning i rummet och det var fan ingen som svarade mej om vad det var som hände.
Efter mycket om och men fick jag reda på att hennes hjärtljud försvunnit och att det var bråttom och att hon måste ut med det samma..

Jag kände mej svimmfärdig och kände hur ögonen började rulla i huvudet på mej.
Jag orkade helt enkelt inte med paniken som var omkring mej.

Den bitchiga sköterskan ryckte tag i mej och skrek, verkligen skrek åt mej, något i stil med "Sanna Skärp till dej nu, nu måste hon ut!!!"

Jag förstod fortfarande inte mycket av situationen, kände mej bara helt borta i huvudet.

En sköterska hoppade upp och typ satte sej på magen, en annan drog isär mej därnere och dom andra stod och skrek.

Tillslut hade sköterskan skrikit så mycket på mej att jag blev förbannad och kände att "nu jävla ska jag visa dej din satans ragata!!"

Jag tog i för kung och fosterland och jag verkligen kände hur hela jag gick sönder av denna snabba frammars.
Jag tog i så mycket att jag sprängde blodkärl i ögonen så att jag fick röda märken i hela ögonen.
Sprängde även blodkärl i hela ansiktet så hela jag var alldelens prickig!

Tillslut kom hon ut och dom kastade, ja, dom kastade verkligen upp henne på mej så det stänkte
och skvätte blod överallt.
Hon andades ej..
Jag skrek i panik att hon inte andades och dom ryckte henne ifrån mej och sprang iväg..

Paniken var total och ingen sa vad som hände, ingen lugnade mej eller förklarade.
Jag kände mej i upplösningstillstånd.

Efter några minuter återvände dom med Alexandra och hon andades!!
Tack gode gud!

Lyckan att få hålla henne för första gången är total, överväldigande, oförklarlig!!

Alexandra skrek oavbrutet det första dygnet och jag försökte förklara att det var något som inte stämde men alla sa att det var helt nomalt och inget att oroa sej för.
Det visade vid senare undersökning att hon brutit nyckelbenet av den snabba, jävliga förlossningen och alltså hade ont och det var därför hon skrek oavbrutet.
När frakturen var ett faktum och hon fick smärtstillande blev hon lugn och hon kunde äntligen äta undan skrik och gråtavbrott.

BB-personalen var inte ett dugg bättre än förlossningspersonalen.
Ingen sa någonting om något och jag kände mej mest bara hjälplös.
Jag fick sy massa och hade jätte ont och hade väldigt svårt att röra mej men inte så att någon tog hänsyn eller hjälpte mej för det. Sjukt dåligt!

Jag ville hem!
Jag ville åka hem på en gång men fick inte åka hem förens efter två nätter.
Att få komma hem var den mest underbara känslan och det bästa jag någonsin varit med om.
En helt ny känsla.
Det känns som att det var då Alexandra verkligen blev min dotter på riktigt, det var då vi fick den riktiga kontakten och jag blev mamma.

Kanske då jag äntligen fick andas och känna efter.
Slappna av och släppa all oro!

Trots fruktansvärt dålig och otrevlig personal så är ju detta det bästa jag varit med om.
Lyckan att få träffa min underbara lilla dotter och få se henne för första gången, hålla henne och ha henne i min famn.
En helt oförklarlig känsla för dom som ej har egna barn.

ALEXANDRA ÄR DET BÄSTA SOM HÄNT MEJ!
HON ÄR HELA MITT LIV!