Hej Allesammans!
Trevligt att det finns vissa som hänger sig kvar trots att jag inte bloggat på 1-2 år. Det måste ju betyda något iaf! Tack för det! =)
Nu till ämnet; The ugly truth..
Jag går all in från start, det handlar alltså om förlossning.
Helt logiskt!
Den senaste tiden har jag läst massa förlossningsberättelser och liknande.. Folk skriver och folk berättar, och alla, precis alla, berättar hur jävla fantastiskt det var.. SAY WHAT??
Nu måste ni skämta, försköna, förfina och helt enkelt ljuga.
Ljuga så ni tror er själva!!
Det finns inte en människa på denna jord som kan tycka att det är fantastiskt att klämma/få utsliten/trycka ut en klump på 3-4 kilo genom sitt fina, lilla, ack så lilla undeliv, INGEN, ingen kan tycka det!
Det är helt ologiskt och jag köper det inte för en sekund. ICKE!
Sanningen är den att det gör ont, ont utav bara helvete, så förbannat jävla pissont att du inte vet om du kommer komma levande ur det, så ont att man inte ens kan föreställa sig. O-N-T!
Den värsta onskans onda.
Man tror att man är ganska tuff och cool och att man dessutom är ganska så smärttålig. In my ass vad man får äta upp det. Så in i helvete vad du får äta upp det!
"Jag ska aldrig mer yttra ett ord om hård och tuff-vad du får äta upp det"
Och det absolut värsta som finns är väl kommentarer och prat i stil med;
"Vi hann bara komma in så var vårat lilla undrverk ute!"
"Sa bara plopp, han knappt märka"
"Typ 2-3 krystningsvärkar bara, trodde det skulle vara värre."
"Sköterskorna sa att jag var som gjoooord för att föda barn!"
Men ge're!!!!!!
Ljugo!
Så sitter man där med sitt fejkade flin och liksom nickar förstående.
"Men guuuuu' vad kul för'e gumman, verkligen JÄTTE härligt för dig, gla' för din skull!!"
Men egentligen tänker du bara massa svartsjuka, dumma tankar och överväger starkt att sluta omgås med personen för att du är så jävla sur..
Nu kommer jag inte riktigt ihåg vad jag skrev i min förlossningsberättelse men den var väl även den en förskönad bild av verkligenheten.
Jag ska skriva en ny förlossningsberättelse!!
Om all smärta, otrevliga fitt-sköterskor, att vara "ensam", om sköterskor som frågar om man vill kissa för att sedan helt oförberett trycka upp en slang i ett stackars litet urinrör, om ungar som fastnar och vägrar komma ut och förstör hela underlivet för sin stackars mamma, om gap, skrik, panik och en läkningstid på hundra år.
Och vad gäller läkningstiden så ska fan den vara med också.
Om ett underliv helt blått av stygn, blod, att inte kunna kissa utan att grina, smärta,att bära blöja som vuxen kvinna, att inte kunna sitta, att kissa på sig så fort man tar i lite för mycket(dvs, nyser, hostar, hoppar, leker, lyfter), att gå som en kärring som bajsat i byxan och brytit benen.. OSV!
Och BB ska vi inte ens prata om..
Nä, ja' än't nå' bitter ä'!
Knappt alls..
Fetast.
Pigg tjej med inte alls så skitont precis innan man tvingas upp i massa obekväma och jobbiga ställningar.
Tummen-upp till världens snyggaste tjej precis efter gymnastiken och underlivs-förstörningen!
Har alltid sagt att det är lite halvporrigt med blöjor till vuxna människor..
Jag är glad att jag överlevde.
Tillägg:
Om vi bortser från allt jag just skrivit så måste jag få berätta att jag ändå vart med om det mest mäktiga och otroliga någonsin.
Jag har fött fram ett litet barn, min dotter, en alldelens fantastiskt liten varelse har fått liv genom mig.
Och trots det jag skrev ovan, så ångrar jag inte en sekund.
Kärleken till denna lilla människa är så enorm att man aldrig skulle kunna beskriva med ord.
Livet är helt fantastiskt med en sådan underbar lite tös till dotter.
