.

Förvärkar.. Japp..
Dom gör typ lika ont som "dom riktiga" värkarna, dom får en att jaga upp sej lite smått men mest av allt så får dom en att hoppas satan att det är dax fast det inte är det..
Så nu är jag lite bitter..
Hade 4 värkar igår kväll/natt och 2 i morse.. Sen var det bra. Tydligen.
Jag hoppas ju iaf på att det är kroppens lilla vis att berätta att jag ska vara redo..
"När som helst nu Sanna, Var redo, packa väskan!" :P

Och jag skiter i alla er som säger att jag ska njuta, inte ha för bråttom osv osv..
Jag tror att det är väldigt få personer som faktiskt förstår hur jobbigt det är att vara ensam i det här.
Jag har ingen att dela graviditeten med vilket gör att det inte alls är lika roligt, spännande eller kul.
(och vi ska inte snacka om alla krämpor och allt fysiskt lidande..)
Det är världsmysigt och helt underbart att känna henne växa, röra sej, sparka osv.. MEN, jag har gjort det nu.. Jag har varit ensam med det här i 3 månader nu.
Jag är väldigt redo att bli mamma, jag är väldgt redo att lämna graviditeten bakom mej och jag är väldigt väldigt redo att gå vidare, framåt, tillsammans med min lilla flicka!
Hemskt av mej va?..

Så nu ska jag sova och fortsätt hoppas!